Nu är det lite segt med uppdateringar. Jag hänvisar till annas julblogg som förhoppningsvis bjuder på en ny lucka varje dag fram till jul.
Annars: I lördags var det premiär för familjeföreställningen Zlatans leende på hIpp i Malmö. Jag var där för två veckor sedan och pratade lite med regissören.
(Publicerad i Nerikes Allehanda 081130)
I årets tv-kalender singlar inte snön vackert ner över en klassisk julby med tända ljus i varje fönster. Istället pågår en fartfylld jakt på jultomten i en steril framtidsstad.
NA har smygtittat på årets julkalender ”Skägget i brevlådan”.
De tre vännerna Renée, Lage och Klas bor i en grå och vit stad, långt borta från julmys och röda stugor. Men det betyder inte att julen är oviktig. Här postar nämligen alla, barn som vuxna, en önskelista till tomten. När den lite klantige Lage lagt sitt röda kuvert på tomtelådan inser trion att han råkat skicka en inköpslista istället för sin önskelista. Lage riskerar nu att få 500 gram smör istället för ett par mörkblå paljettbyxor i julklapp. De bestämmer sig för att söka upp tomten, men när de börjar sin jakt märker de att det är fler som är ute efter tomten, mystiska sällskap med dunkla motiv.
Årets julkalender är skriven av Kalle Lind och Måns Nilsson, känd som ena halvan av komikerparet Anders & Måns.
-Det är mycket julreferenser i kalendern, men inte så mycket julmys. Vi har prioriterat spänning och humor. Vi har inte heller fegat när det gäller att göra en avancerad intrig där man måste hänga med lite, säger Måns Nilsson som också spelar Klas.
-Men det finns ju ett jultema, det är en historia som fokuserar mycket kring att vi måste lösa det här med julklapparna. Julen är inte försummad, säger Anders Johansson, den andra halvan av komikerduon, som spelar Lage.
Med sitt krulliga hår, tafatta uppsyn och klumpiga stil är det Lage som kommer att gå hem hos de minsta barnen, tror Anders Johansson.
-Och de vuxna kommer att uppskatta det lågmälda, detaljerade skådespeleriet, säger han och skrattar och fortsätter:
-Nej, men dels tror jag att både barn och vuxna vill se hur historien utvecklar sig, sen finns det väl sådant som är universellt roligt, när man trillar från en stege och slår sig så det ser roligt ut. Men det kanske inte är så sofistikerad situationskomik.
Måns Nilssons Klas har utseendedrag av Vesslan i Ture Sventon-böckerna och en personlighet som Måns Nilsson själv beskriver som ”Lite George i Seinfeld, lite Sniff i Mumindalen”.
Den uppfinningsrika Renée får stå för förnuftet. Hon leder tomtejakten och hennes enda svaghet är att hon somnar av för höga ljud.
Speciellt för i år är att det för första gången sedan 1976 är samma karaktärer i radions kalender som i tv-kalendern. I radions ”Klappkampen” så ska Renée och Lage hjälpa Klas att hitta en fin julklapp till sin mamma.
-I radion kan man säga att det mer är tolv program i två delar. Man måste inte följa slaviskt för att hänga med, utan kan lyssna på två avsnitt i taget, säger Måns Nilsson.
Både han och Anders Johansson tycker att det är en ära att få vara en del av kalender-traditionen. Och de tycker att alla barn som tvivlar på att tomten finns ska slå på tv:n på torsdag.
- De ska titta, för de kommer få sina fiskar varma. I den här världen finns tomten på riktigt, säger Måns Nilsson.
Susanne Claesson
igår öppnade femte omgången av biennalen electrohype på konsthallen i malmö. tidigare i veckan pratade jag med två av de deltagande konstnärerna, doug back och kristoffer myskja. resultatet kan man bland annat läsa här.
idag skriver jag i kristianstadsbladet om vägverket, valvakan, new york times och tolkningsmatchen i nyhetsflödet.
Min text om SVT:s nya dokumentärserie “Himlen kan vänta” finns bland annat här.
jag har bytt från blogger och lär mig wordpress. idag ska jag lära mig länka till andra sidor. det är viktigt att kunna när man har en blogg, det vet jag sedan tidigare, för det ökar tydligen både läsvärde och bloggtrafik. Men detta resonemang om läsvärde och bloggtrafik är egentligen bara en täckmantel för att jag ska ha en anledning till att länka till mina egna texter. Så jag länkar till två gamla:
I slutet på sommaren recenserade jag Gertrud Hellbrands “Scenario X” – den recensionen finns att läsa här.
En av de finaste böckerna jag läste i somras var Elin Boardys debut “Allt som återstår”. Här utvecklar jag.
- Jag skrev den samtidigt som min diktsamling “Kapslar “. Så man kanske kan tänka “wow han har skrivit en bok på ett halvår”, men så är det inte. Till nästa bok kanske det tar längre tid, säger han.
Viktor Johansson är uppvuxen i Källby utanför Lidköping. Efter skrivarlinjen på Västerbergs folkhögskola och en dokumentärfilmsutbildning i Fellingsbro hamnade han för ett par år sedan i Örebro. För två månader sedan gick flyttlasset igen, den här gången till Uppsala.
- För mig spelar det ingen roll var jag bor, jag kan skriva var som helst, säger han.
I den nya boken tar han med läsaren ut i rymden. Några få personer överlever en katastrof på jorden och får hantera livet efter apokalypsen i ett rymdskepp.
- Det låter ju väldigt corny när man sammanfattar boken. Men det är kul att leka med just de här corny klichéerna som finns inom science fiction-genren och så kommer jag också med mitt poetiska språk och med min blomster-science fiction.
I boken utforskar han vad som händer efter en stor katastrof - ett undergångstema som verkar ligga helt rätt i en tid då olika domedagsrapporter om klimatet och finansmarknaden duggar tätt.
- Vi verkar hela tiden förbereda oss med apokalypsen i tankarna. Om vi gör en viss sak så kanske världen går under och gör vi inte den saken så kanske världen går under. Kanske kommer det snart att komma fler böcker om vad som händer efter jordens undergång, säger han och berättar att han länge varit fascinerad av just olika slut.
- Det finns avslut i allt: filmer, böcker, relationer, planeter. Jag älskar slutet på filmer och kan titta bara på själva slutet och försöka tolka filmen bara utifrån det. I slutet inträffar ofta filmens klimax och avgörande stund.
Trots att “Eterneller” är en roman så är den nära besläktad med “Kapslar”. Läsaren kommer att känna igen Viktor Johansson bildberusade språk.
- Jag staplar bilder på bilder, som en snabbklippt film ungefär. Det är verkligen bra om man kan få en kick av en massa bilder och metaforer och att funkar på papper, säger han.
Viktor Johansson vill gärna få bort fin-stämpeln på poesin och för att hjälpa lyriken ut ur det akademiska finrummet driver han poesisajten “Ett lysande namn” där läsarna bjuds in att tolka dikter. Han säger att inga regler och litteraturskolor råder på sajten och menar att det inte behövs studier i litteraturvetenskap för att förstå dikter.
Han hoppas också att läsare som vanligtvis inte skulle köpa en diktsamling ska uppskatta “Eterneller”.
- Varje genre har ju sina knäppa föreställningar om vad som är smalt och brett. Kanske är min diktsamling väldigt bred för att vara en diktsamling och min roman kanske är väldigt smal. Men jag tänker inte i sådana måttstockar, säger Viktor Johansson.
Susanne Claesson