susanne claesson

Min text om SVT:s nya dokumentärserie “Himlen kan vänta” finns bland annat här.

igår besökte männen bakom Found Magazine På Besök. Med sig hade de en 19-årig svärdslukare. Det var en osannolik men fin kombo.

Found Magazine består alltså av små bitar av människors liv: upphittade papperslappar, födelsedagskort, poesi på servetter, kärleksbrev som människor skickat till grundaren Davy Rothbarts föräldrahem i Michigan. Sedan 2001 har magasinet getts ut en gång om året.  På hemsidan finns dock varje dag  ”Found of the day”. 

Igår läste Rothbart upp sina favoritfounds, hans bror spelade lite musik baserat på några av de upphittade lapparna. det var både burdust och finstämt, svärdslukaren var galen och de finns på Publik i Göteborg i kväll och Dramalabbet i Stockholm på lördag.

sidan stuff journalists like (hittad via vassa eggen) skulle verkligen kunna vara nästa post på originalsidan stuff white people like. (och tvärtom)

idag har jag klickat runt lite i mtv:s musikvideoarkiv, mtvmusic, som öppnat på webben. roligt en stund i varje fall.

jag kollade framförallt in lite högstadieklassiker. när jag gick på högstadiet i kumla så fanns det tv men inte mtv i fritidsgården. dock fanns det tre vhs-band med inspelade mtv-sändningar som det slets på. det här var då mtv fortfarande framförallt spelade musikvideos och vi lärde oss snart videoordningen på de här banden. man visste alltså precis när man skulle titta och när man kunde gå och spela pingis. man väntade framförallt på natalie imbruglia, spice girls, the verve och oasis. sen tyckte man att daft punks around the world-video var spännande men lite för konstig för att gå hem i kumla.

jag och anna tog en jobbdag i soffan istället för på banjo som vi planerat. Vi avverkade minst sex koppar kaffe, tjugo redaktörsmail, fem redaktionssamtal och ett flertal kapitel i en nyutkommen bok. Effektivare än vad vi trodde från början.

det är konstigt att det inte skrivits mer om “New York, I love you”  Visserligen har den inte premiär förens nästa år, men ändå. Den har ju allt som svenska kultur- och nöjesjournalister älskar: New York, stjärnspäckad rollista med både upandcoming som olivia thirlby och oldandstaying som kevin bacon, små historier som trötta recensenter kan kalla “short-cuts-inspirerade”, 13 olika regissörer, folk som säger “god, i love new york” och natalie portman. bra trailer också.

jag har bytt från blogger och lär mig wordpress. idag ska jag lära mig länka till andra sidor. det är viktigt att kunna när man har en blogg, det vet jag sedan tidigare, för det ökar tydligen både läsvärde och bloggtrafik. Men detta resonemang om läsvärde och bloggtrafik är egentligen bara en täckmantel för att jag ska ha en anledning till att länka till mina egna texter. Så jag länkar till två gamla:

I slutet på sommaren recenserade jag Gertrud Hellbrands “Scenario X” – den recensionen finns att läsa här.

En av de finaste böckerna jag läste i somras var Elin Boardys debut “Allt som återstår”. Här utvecklar jag.

- Jag skrev den samtidigt som min diktsamling “Kapslar “. Så man kanske kan tänka “wow han har skrivit en bok på ett halvår”, men så är det inte. Till nästa bok kanske det tar längre tid, säger han.

Viktor Johansson är uppvuxen i Källby utanför Lidköping. Efter skrivarlinjen på Västerbergs folkhögskola och en dokumentärfilmsutbildning i Fellingsbro hamnade han för ett par år sedan i Örebro. För två månader sedan gick flyttlasset igen, den här gången till Uppsala.

- För mig spelar det ingen roll var jag bor, jag kan skriva var som helst, säger han.

I den nya boken tar han med läsaren ut i rymden. Några få personer överlever en katastrof på jorden och får hantera livet efter apokalypsen i ett rymdskepp.

- Det låter ju väldigt corny när man sammanfattar boken. Men det är kul att leka med just de här corny klichéerna som finns inom science fiction-genren och så kommer jag också med mitt poetiska språk och med min blomster-science fiction.

I boken utforskar han vad som händer efter en stor katastrof - ett undergångstema som verkar ligga helt rätt i en tid då olika domedagsrapporter om klimatet och finansmarknaden duggar tätt.

- Vi verkar hela tiden förbereda oss med apokalypsen i tankarna. Om vi gör en viss sak så kanske världen går under och gör vi inte den saken så kanske världen går under. Kanske kommer det snart att komma fler böcker om vad som händer efter jordens undergång, säger han och berättar att han länge varit fascinerad av just olika slut.

- Det finns avslut i allt: filmer, böcker, relationer, planeter. Jag älskar slutet på filmer och kan titta bara på själva slutet och försöka tolka filmen bara utifrån det. I slutet inträffar ofta filmens klimax och avgörande stund.

Trots att “Eterneller” är en roman så är den nära besläktad med “Kapslar”. Läsaren kommer att känna igen Viktor Johansson bildberusade språk.

- Jag staplar bilder på bilder, som en snabbklippt film ungefär. Det är verkligen bra om man kan få en kick av en massa bilder och metaforer och att funkar på papper, säger han.

Viktor Johansson vill gärna få bort fin-stämpeln på poesin och för att hjälpa lyriken ut ur det akademiska finrummet driver han poesisajten “Ett lysande namn” där läsarna bjuds in att tolka dikter. Han säger att inga regler och litteraturskolor råder på sajten och menar att det inte behövs studier i litteraturvetenskap för att förstå dikter.

Han hoppas också att läsare som vanligtvis inte skulle köpa en diktsamling ska uppskatta “Eterneller”.

- Varje genre har ju sina knäppa föreställningar om vad som är smalt och brett. Kanske är min diktsamling väldigt bred för att vara en diktsamling och min roman kanske är väldigt smal. Men jag tänker inte i sådana måttstockar, säger Viktor Johansson.

Susanne Claesson